Pust.

Idag har jag i alla fall skött mig - inga utbrott ;). MEN. Idag skulle sonen ha med sig en kompis hem, och det var de båda väldigt glada för. På jobbet fick jag en stor kasse full med pokemon-kort att med hem, och någonstans i bakhuvudet var det en liten röst som viskade att det var nog ingen bra idé att ta hem dem just idag, eftersom kompisen skulle med. Skulle liksom bli för mycket kul på en gång. Men sen glömde jag bort rösten… Och kaos blev det. Min pojke blev både förvirrad/arg/glad - allt på samma gång. Sedan blev det kvar en obehagsdimma i hela honom, den gick liksom inte bort. Allt exploderade när de spelade tv-spel, en petitess, och så var jag tvungen att ringa kompisens föräldrar så att de fick komma och hämta. Fast innan de hann komma fick vi till ett bra samtal och bråket räddes ut. Synd bara med alla otäckheter som kommer ur min sons mun när det blir så där... Jag vet ju, men kompisen… Tur att han är lite vild själv, för han tog det bra och vi pratade mycket bara han och jag.

När min pojke blir så där småtokig, så går jag till honom med jämna mellanrum och dels säger till att det inte låter bra när han säger som han gör, att det finns andra ord att förklara det han känner, men det viktigaste av allt är att jag rör vid honom, klappar kramar och är mjuk i händerna. För rätt vad det är det något i hans blick som gör att jag vet att kramar jag om honom då, så vänder det och han kan formulera sig. Ibland kan jag inte hitta känsla i mig, men nästan jämt gör jag det, och då blir det bra fort men om jag inte gör det blir det tok på allvar. Nu för tiden går det mesta över jättefort! Tacksam.