Ett första kapitel - snart har jag tid att fortsätta!

Glaset krossades mot golvet. Inga tårar när smärtan från glasbiten i foten, pulserade i takt med blodet som trängde fram och droppade ned på mattan. Aldrig några tårar… Som hon kunde längta efter att få gråta. Längta efter att få slippa ifrån den rymd, det hav av tårar som vilat i maggropen under så lång tid. Hade det alltid varit så? Med skräckblandad längtan kunde hon drömma om hur det skulle bli när vågen kom. Skulle hon överleva den? Eller kanske drunkna… försvinna ned i ett behagligt tomt innehållslöst mörker. Någon gång måste det ha varit annorlunda! Hur skulle hon annars ha orkat gå vidare i livet. Hon ansträngde sig hårt för att minnas... Brunbrända barnben med fötterna instuckna i röda träskor, fingrar i munnen som smakade sött av glass och sommarsol som värmde ett fräknigt ansikte. En nyckelpigas promenad över armen. Det mindes hon. Men hon mindes även tyngden. Den fanns där redan då, men mer i bakgrunden, mer som en kall vind som blåste över henne, in i henne. I bland. Den stora skillnaden var nog tillförsikten. Men alla år däremellan? Mellan barndom och vuxenliv. Den period som måste vara den svåraste att överleva, då hormoner, förvirringen över vem man har varit, är och ska bli, rusar i blodet. Den tid då känslan att vara oövervinnlig, odödlig blandas med en längtan av att utmana hela universum. Hur klarade hon egentligen sig igenom den…

- Elaine... nu har du kommit hit tre gånger, finns det inget du vill säga? Det är ju trots allt du som bokat de här mötena. Sen blev det tyst igen. –Vill du prata om hur det kändes när du var här förrut, för fem år sedan? När du kom tillsammans med din mor.

Rummet de satt i var välmöblerat, allt hade sin plats, en betryggande ordning där ingenting låg och balanserade alltför nära en kant, inget som låg i bortglömda högar och bara slukade utrymme. Ett mörkbrunt skrivbord med ett par anteckningsblock, en vas som användes att ställa pennor i och en skrivbordslampa med grön glasskärm. De satt längst bort i rummet, mittemot det stora fönstret som vätte ut mot torget, i ett par bruna läderfåtöljer där ett litet bord i knähöjd skyddade från att rent fysisk komma för nära. Det var allt. Så lite men fullt tillräckligt. Allt som behövdes. Inget utöver. Inget extra. Rent.

Luften var sval och den enda doft Elaine kunde känna var små dunster av Kerstins parfym när hon böjde sig fram för att ta sina glasögon från bordet. – Det var så länge sen, svarade hon sakta och började försöka trassla ut sina kroppsdelar. Tänka. En arm. Höger arm, var är den? Ett ben. Kroppen värkte efter att ha suttit så stilla, så spänd. Snart en timmes krampaktigt omfamnande om sig själv i ett försök att skydda och hålla allt på plats. – Så länge sedan och ändå inte. Jag hatade att hon tog med mig hit, som om allt som hände var mitt fel. Jag var ju ett barn. Tolv år, då är man väl ett barn, är man inte det? Kerstin nickade och sa – Är du fortfarande ett barn?

Fem år gammal och väntan var lång. Idag skulle han komma, han hade sagt det och hon trodde honom. Varje gång. Spaden slog mot hinkens kant när hon vandrade fram och tillbaka över den lilla sandlådan utanför huset. Hon tittade ännu en gång mot busshållsplatsen men ingen syntes till. Han kommer idag, jag vet jag vet jag vet. Om jag kan balansera på staketet två gånger så kommer han. Då blir det så. Han sa att han älskade mig. Hon valde att glömma att han sagt samma saker vid hennes förra födelsedag, men kroppen mindes sorgen och hennes smala armar försökte hålla om och trösta. Finaste klänningen hade hon lagt fram kvällen före, då han ringt och storslaget meddelat sin ankomst. Vita strumpor och röda skor. Mamma hade inget sagt, bara gått undan och undvikit hennes glädje. Det började att skymma och luften kändes rå. Han kom aldrig, det skulle han aldrig göra och hon skulle alltid vänta. I varje möte med en man var förhoppningen att äntligen få bli sedd, antagligen erkänd. Som ett underverk, som den stora kärleken. Som den kärlek en far känner för sin dotter. Men han fortsatte bara att ringa, lovade dyrt och heligt att denna gång skulle det bli annorlunda. Den här gången skulle han komma. – Du är väl en duktig flicka, hjälper din mamma? Du förstår, annars kan inte pappa komma, bara om du är riktigt snäll! – Jag är en snäll flicka pappa, viskade hon in i telefonluren. Det enda som kom med posten var två gula telefoner av plast. Man kopplade dem samman med en lång sladd och så skulle man sitta i varsitt rum och prata med varandra, något som Elaine aldrig kunde förstå det roliga med. Om man nu hade möjlighet att tala med varandra ansikte mot ansikte, varför skulle man då frivilligt låtsas som att det fanns ett avstånd. Som om det vore en rolig lek. De gula telefonerna stod på hennes skrivbord och varje dag när hon såg dem kändes det som ett slag i ansiktet. Hon tog dem i famnen och gick med bestämda steg till sopnedkastet. Hon var yr av upphetsning, känslan av att ha gjort något viktigt något avgörande, fyllde henne och hon började springa bort mot lekplatsen. Men för varje steg hon tog fylldes hon av ett tvivel, hon ville straffa pappa, ville att han skulle veta att han sårat henne att hon längtade efter honom. Men nu kommer han aldrig att komma, tänkte hon när modet lämnat henne, och det är mitt eget fel.

Ja, jag är ett barn. Ett gammalt barn. Åldrad och tärd, märkt av andras skam och påtvingad att bära deras ångest, en börda som är och var mig för tung. Kanske är det därför min rygg gick av, tänkte Elaine men sade istället –Nej, jag är stor. Nästan vuxen, jag har ju tagit hand om mig själv länge nu.


Måste ha varit ett år sedan jag började på denna, men tiden har sprungit ifrån mig. Vill komma i kapp och fortsätta nu!