Föräldrarfunderingar

Hmmm. Tankar som far och yr. Har ju varit mamma i sju och ett halvt år nu, till en fin pojke. Skiljde mig från hans far för ca fyra-fem år sedan. Redan när min son var tre månader kände jag att något var annorlunda, men jag lade skuld på mig själv - att jag helt enkelt inte dög som mor. Försökte med allt, försökte hitta metoder, modeller och försökte alltid minnas exakt vad som hänt den timmen som var bra. Vad hade vi ätit? Var hade vi varit? Luften. Stämningen. Vad hade jag sagt? Exakt. Allt för att hitta sättet att göra allt bra. Bli duglig. Göra mitt barn till ett glatt barn. Han var konstant missnöjd, frustrerad och orosfylld. Först runt 3 år kunde han vakna och vara glad, en liten stund. På fler sätt blev allt lättare men på många andra vis svårare. Dygnet runt all den oro. Vad gjorde jag för fel? Vad gjorde hans far för fel? Dagis. Alla. Till slut kom vi till Bup. Det blev en pers, där de helt gick på linjen att det var pappans fel, och jag var inte sen att haka på, allt för att slippa bära all den skuld som jag haft i så många år.

Tills en dag då min sons far tog upp det och något bara klickade i mitt huvud och hjärta. Där vände allt. Vi gick tillbaka till Bup som en enhet, och krävde en utredning. Månader med tester och möten, undersökningar och besök fick vi reda på att han har högfungerande autsism och add. Allt föll på plats, och äntligen fick jag tillgång till alla de verktyg jag förvivlat letat efter. Sexårsverksamheten rullade på bra med fantastisk personal och min son började förändras. Såg andra i ögonen, ville komunicera med andra, ville förtså hur andra tänkte och kände. Det var svårt men det gick så bra!

Sen kom första klass. Alla förberedelser vi gjort inför den starten glömdes bort och togs inte på allvar. Slit, slit och slit. En son som ville dö och var konstant olycklig. Tjat och möten med skola. Till slut brakade jag ihop och ville bara dö. Orkade inte mer och blev sjukskriven i fem veckor, livräddaren. Försäkringskassan godtog dock inte sjukskrivningen och jag fick inte ett öre. I efterhand gjorde de så. Det finns bara ett ord. Svin. För att min son skulle kunna fungera i skolan såg jag tillslut ingen annan råd än att prova medicin. Första månaden var galen, men när allt var justerat så fungerade det! Han är sig själv, som jag trodde att han var, under alla taggar och argt. Han har lärt sig läsa, skriva och räkna. Kan vara med på lektioner och hinner tänka till lite. Jag är glad!

Men alltsom oftast slår ångesten till - alla fel jag gjort, innan jag visste... Alla; – Skärp dig! fast han inte kunde. Alla överkrav som bara blev ångest för honom. Skulden kommer krypande och det skär i hjärtat att jag aldrig får uppleva småbarnsåren igen, göra om och göra rätt. Jag vill göra alla rätt nu också, men kan inte. Bara det här med min sons boende är något jag konstant grubblar på. Vad är bäst? För honom. Nu är han hon sin far varje vecka to-lö. Är det för lite? Vad är det bästa? Är det bästa att bara bestämma sig för vad som är det och hårdköra på det utan att fundera? Sonen säger ju att det är för lite tid med pappa, men samtidigt längtar han sig sjuk när det är längre tid där. Och skolan, läxor, kompisar. Är det inte bättre för ett barn med en bas? Jag vet inte. Något.