Lite tomtar och jävligt många troll

Jag börjar med tomtarna. Och då menar jag snälla goda tomtar, sådana människor som gör fina saker för andra. Så. För några veckor sedan började jag leta efter en säng till Simon som skulle ha lådor och skåp under, bra förvaring helt enkelt. Det var helt omöjligt att hitta fina prisvärda sådana så jag började kika på Blocket, där jag hittade en modell som utgått från Ikeas sortiment. Hittade bara en. I Gnesta... Jag har en pytteliten bil och är fullständigt värdelös på att köra släp, men jag ringde i alla fall och sa som det var, att jag var väldigt intresserad men inte kunde transportera. Då erbjöd de sig att köra hem den till mig för, hör och häpna, 200 kronor! Taget! Så idag kom de. De inte bara levererade utan stannade i två och en halv timme och satte ihop hela sängen åt mig! Jag tror att jag tackade dem var tredje minut och sa om de någonsin behövde någon hjälp med något så måste de ringa mig. Jag är fortfarande i chock över deras vänlighet, och har bestämt att den dagen jag vill bli av med sängen så ska jag ge bort den och köra hem den gratis. Undrar hur man blir så snäll?

Så till trollen. Det är säkert flera hundra. De kryper och de kliar. Inte på mig men på Simon, i håret. Löss. Jag hatar dem. Det var i morse hemma hos min mor som jag fick syn på en som kröp runt, fet och nöjd, i min sons hår. Jag får panik av kryp och började tokkamma med luskam men Simon har otroligt tjockt och mycket hår så det gick knappt. Frågade om jag fick klippa av det, vilket jag aldrig trodde eftersom han är väldigt noga med sitt hår, men han frågade bara om det var det bästa och jag sa att det var lättare så för oss båda. Så fram med morfars klippmaskin och av med alla de vackra mörkbruna lockarna. Han är så söt nu! Man ser hela hans söta lilla ansikte igen. Fast han har väldigt speciella ögonbryn, precis som Jack Nicolson faktiskt, så innan han gick till sängs nyss bad han mig klippa dem :) sen var han nöjd och somnade på två minuter. Han är verkligen en härlig kille! Så nu sover han gott med snagg och hela huvudet insmetat i ett äcklig lusmedel. Och här sitter jag och känner hur det kliar överallt... fast jag har kammat mitt hår fyra gånger med luskammen och inte sett en enda lus... Så nu vet ni det. Och om fem minuter börjar det klia på er med! Kramkram.

Bror Isak & Moa

Champagne hos mor

Man borde faktiskt dricka champagne minst en gång i veckan. Mitt nyårslöfte. Kramkram!

Eskilstuna

I morse kom mitt ex, Anders, och Simon för att hämta mig. Anders skulle till sin mor för att hjälpa henne att flytta och Simon och jag skulle hem till min bror. Isak fyller 18 år idag och jag var med den natten han föddes - den första som höll i det söta lilla knytet. Han är lika rar och snäll fortfarande! Han är Simons stora kärlek och Isak är otroligt rar mot honom.

Simons pappa, Anders.

Foto: Mark Earthy

Häxan Surtant

Ibland är jag så himla grinig att jag blir trött på mig själv... När jag satt på bussen hem idag klev det på en liten tant och en farbror som satte sig bredvid mig. Tanten gnällde över allt hon såg , oavbrutet, medan hennes man satt och hummade och smålog. Jag tror inte han lyssnade - jag hoppas att han inte lyssnade för hon var urjobbig. Sen kom jag på! Vissa dagar låter jag precis som tanten! Jag har flera saker jag skulle kunna skylla på, men jag orkar inte, för det är så himla trist stil i alla fall. Fast nu när jag kommit på mig själv med att ha transformerats till Häxan Surtant, så kan jag ju inte göra annat än att motarbeta den sidan av mig själv. Köpte mig en pizza och tranbärsjuice till tröst och till pepp.

Och när jag ändå var i affären köpte jag femhundraelva andra saker också - och undrar varför inte närbutiker satsar på "hembärning"?! Vore inte det ett perfekt extraknäck för en tonåring? Jag vet! Jag låter som vääääldigt gammal, men jag är bara klen som en sparris. Och kanske lite lat.

Eftersom det här överlag var en riktig skitdag så köpte jag en kjol på lunchen. En blommig och snäll kjol - jag hoppas den smittar av sig på mig... Monki för 350 kr.

På Wardrobe hittade jag drömklänningen, men priset var förnärvarande en mardröm så jag hoppas att den hamnar på någon rea inom en snar framtid...

Min bloggläromästare!

Alexia - bloggdrottning

Burken

I några dagar har simon haft problem med att kissa, han har varit konstant kissnödig, kraken. Så i morse var det dags att fara ned till vårdcentralen för att lämna ett urinprov. Den enda burken jag kunde hitta hemma som var bra nog för att transportera kiss i, var en halvliters syltburk. När jag sa att det bara var att kissa i den, såg Simon både plågad och bekymrad ut och sa; - Mamma... måååste jag fylla hela burken??? Jag är så liten... Sötnos! Allt gick i alla fall bra, och läkaren meddelade att han var frisk. En släng av tvångstankar troligtvis. Ett familjedrag.

Någon gång måste vara den första

Nu har jag läst min rara kollegas blogg under flera månader, och blev nog lite avundsjuk. Det känns som ett skönt sätt att föra en slags dagbok på, ventilera och kanske göra något vettigare än att glo på fyrahundratrettioåtta såpor på tv:n...

Har ingen aning om andra verkligen kan läsa det här eller om jag lyckats kryssa i en ruta som gör min blogg superhemlig... hmmm... måste ta reda på det... så jag vet om jag ska filtrera eller inte... ;) Jag kanske kryssade i rutan "Visas endast för statsministern" eller "Chefen"... eller "Förskolan". Shit! Nu gäller det att sköta sig snyggt. Undrar hur länge jag klarar det...

Ska jag presentera mig, eller hur brukar det här gå till?
Jag är i alla fall 26 år. Eller näe. Jag är 36 år. Och har inga som helst problem med min ålder. Eller jo. Faktiskt. Jag har ingen lust att bli äldre än så här. Kroppen är redan skrutt och det är nog bara hjärnan som börjat fungera tillfredsställande, så låt mig stanna här ett par år. Tio går bra! Jag lever tillsammans med det finaste barnet i hela universum! Ja, det är sant! Du har säkert hört det av andra förrut, men de bara snackar, det är jag som fixade gullungen. Simon. Han är 6 år och källan till de flesta av mina starkaste känsloreaktioner. Kärlek, ilska och frustration. Man känner att man lever - och det är underbart. Också. ;) Jag tänker ganska ofta på att de flesta mammor verkar vara födda just till att ta hand om sina barn, det verkar så himla lätt. De bullar och bakar, pysslar och duttar, har oceaner av tålamod och tröttnar aldrig på barnröster som når upp i ljudnivåer som skulle få socialstyrelsen ta i med hårdhandskarna. Som den goda mor jag är, har jag leasat ut sonen en timme, så nu ska jag hoppa i badet och bli varm och lederna förhoppningsvis mindre stela. Tack och hej!