Första gången

I morse klockan nio var det dags för Simons första möte med kvinnan som skall göra utredningen. Han tycket att det var superroligt! Hon var "fett cool", enligt min son... bästa betyget med andra ord! Han fick göra mönster med klossar så det så ut som på bilder hon visade och svara på konstiga frågor, som till exempel; vad kan man göra för att slippa bli blöt om det regnar? och nämn tre färger som finns med i regnbågen. Speciellt, men det finns säkert en tanke med det. Får man anta... ;) I vilket fall som helst är han väldigt glad för att vi ska gå dit fler gånger - kanske var det kakan han fick efteråt! Men efter vår tre veckor långa ledighet så kan jag inte annat en undra; måste vi göra det här? Han känns så otroligt balanserad (och jag med för den delen) och är harmonisk och verkar faktiskt lycklig! Men jag vet ju att det går upp och ned. Jag vet inte vad jag ska hoppas på faktiskt, men i mitt hjärta känner jag att mycket av de bekymmer som vi har (haft) är mognadsrelaterade och jag tror att med bra stöd och vägledning så kommer skolan gå bra. X tycker att han är hyperaktiv men jag tycker absolut inte att han är det! Ganska aktiv, men inte överdrivet för en pojke i hans ålder, det är koncentrationen som är det svåra. Att kunna hålla fokus en längre stund. Det som jag funderar mest över just nu är om han ändå kanske mår bäst när han har ETT boende. En fråga jag ständigt återkommer till. Speciellt efter ett litet längre lov, för då är han mest här med mig och då fungerar allt så mycket bättre! Han mår bättre! Jag menar inte att det är bara för att han är med mig - det kanske skulle vara lika dant om han var länge hos sin pappa. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag inte skulle klara av att vara utan honom, jag visste inte att man kunde älska någon så mycket... Han är den vackraste som finns!