Ett smart val har jag i alla fall gjort...

...och det var när jag valde far till mitt barn. Vi har varit skiljda i nästan fyra år, och vi samarbetar bra nu. Vi rör oss mot samma mål - att Snutten ska ha det så bra som möjligt, och vi motarbetar inte varandra utan försöker verkligen förstå vad den andre vill säga. Det känns som allt fungerar så bra mellan oss nu, och jag mår så mycket bättre då - det gör vi nog alla så klart. Så det kanske inte bara är att han har börjat på en fantastisk skola som gör att han fungerat bättre det senaste halvåret, utan att vi föräldrar börjat lita på varandra igen. Det är skönt och tryggt. I dag var vi på två timmars intervju hos psykologen som håller i utredningen, det var jättebra och väldigt jobbigt på samma gång. Att gå igenom 6 år och nästan uteslutande fokusera på svårigheter kändes tungt. Men samtidigt så skönt att vi befinner oss här, att vi kommer få hjälp med att bättre förstå, bemöta och hantera.

Efter lunch välde alla känslor upp och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, det var som att många års anspänning bara vällde upp och genast reagerade kroppen. Som alltid. Så nu värker lungorna och näsan rinner. Om det är som det brukar så mår jag bättre i morgon. Det har varit många år av att känna sig som världens sämsta mamma och fyrtioelva misslyckanden och nya försök. Så mycket frustration, både sin egen och den som man försökt hålla åt Snutt. Men nu känns det så mycket bättre, en ljusning, rätt hjälp, omgiven av bra människor som vill väl. Skum känsla eftersom jag har väldigt svårt med min tillit till andra, speciellt personer i någon form av makt- /myndighetsposition. Men jag känner mig lyckligt lottad. Psykologen berättade om en pojke som är 17 år vars föräldrar ihärdigt har försökt få hjälp sedan han var liten pojk, men som BUP inte tagit på allvar. På många sådana kontor arbetar människor av den gamla skolan, som inte "tror" på adhd och som därmed inte remitterar dem vidare för utredning. Hade inte Simons far varit insatt så hade vi nog gott samma väg.