Bakslag

I dag träffade jag en bekant på bussen som frågade hur det var med allt. Bara bra, underbart! svarade jag. Och inte tog jag i trä…

I går kväll kikade vi på Tradera och hittade fina legogubbar som lillen gärna ville ha, vi la ett bud och jag förklarade många gånger hur det gick till. Om vi vann budet så ska det först betalas, sen tar det ett par dagar tills de kommer med posten. Mååånga gånger berättade jag och allt var ok.

Så jag hämtar på skolan, lillen med vän och börjar traska hemmåt. - Vann vi auktionen, mamma? Ja, svarade jag, nu tar det ett par dagar innan de kommer. FAN! Jag borde bara ha sagt att jag inte vet, att vi får se. Mycket bättre att bara ta fram dem när de kommit. Eländet börjar, han kan inte släppa inte lägga åt sidan, inte koncentrera sig på hur glad han var att kompisen var med. Jag försökte upprepade gånger påpeka att han borde sluta så att inte vännen tröttnar, men inget hjälper. Till slut vill ju kompisen gå hem, inte följa med, varpå lillen blir sjövild och skriker som en tok och sparkar mig allt vad han kan strax ovanför knät. Sjukt ont! Ringer vännens mamma som tursamt nog är hemma och förklarar bara kort att det inte funkar, hon vet och förstår. Väl hemma skriker min lille kille att jag ska döda honom, han kastar sig mot allt för att skada sig, gråter hatar är förtvivlad. Jag hittar en ingång och vi sätter oss i varsinn fåtölj och pratar om allt. Ett bra samtal. Jag ber honom att fundera över att i starka känslor glömmer man lätt allt det bra i ens liv och att ofta kommer man inte ihåg det förrän man lugnat sig. Att man kan veta utan att känna, att allt blir bra - sen, om en stund. Så man kan öva ett sätt att bromsa och att bygga en grund tills man blir större. Så man inte gör sig själv illa när man mår som sämst. Vi pratar länge och lugnt, ett bra skönt samtal. Vi är trygga igen, men gud så trötta. Min lille vän, min kärlek är stor och räcker för alltid. Jag tror att han vet.