Någon gång måste vara den första

Nu har jag läst min rara kollegas blogg under flera månader, och blev nog lite avundsjuk. Det känns som ett skönt sätt att föra en slags dagbok på, ventilera och kanske göra något vettigare än att glo på fyrahundratrettioåtta såpor på tv:n...

Har ingen aning om andra verkligen kan läsa det här eller om jag lyckats kryssa i en ruta som gör min blogg superhemlig... hmmm... måste ta reda på det... så jag vet om jag ska filtrera eller inte... ;) Jag kanske kryssade i rutan "Visas endast för statsministern" eller "Chefen"... eller "Förskolan". Shit! Nu gäller det att sköta sig snyggt. Undrar hur länge jag klarar det...

Ska jag presentera mig, eller hur brukar det här gå till?
Jag är i alla fall 26 år. Eller näe. Jag är 36 år. Och har inga som helst problem med min ålder. Eller jo. Faktiskt. Jag har ingen lust att bli äldre än så här. Kroppen är redan skrutt och det är nog bara hjärnan som börjat fungera tillfredsställande, så låt mig stanna här ett par år. Tio går bra! Jag lever tillsammans med det finaste barnet i hela universum! Ja, det är sant! Du har säkert hört det av andra förrut, men de bara snackar, det är jag som fixade gullungen. Simon. Han är 6 år och källan till de flesta av mina starkaste känsloreaktioner. Kärlek, ilska och frustration. Man känner att man lever - och det är underbart. Också. ;) Jag tänker ganska ofta på att de flesta mammor verkar vara födda just till att ta hand om sina barn, det verkar så himla lätt. De bullar och bakar, pysslar och duttar, har oceaner av tålamod och tröttnar aldrig på barnröster som når upp i ljudnivåer som skulle få socialstyrelsen ta i med hårdhandskarna. Som den goda mor jag är, har jag leasat ut sonen en timme, så nu ska jag hoppa i badet och bli varm och lederna förhoppningsvis mindre stela. Tack och hej!