Jag vet inte vad det är med mig nu för tiden, men jag tänker på döden hundra gånger om dagen. För det mesta är det min egen död jag grubblar kring, på ett väldigt överdrivet och dramatiskt vis. Som idag när jag håller på att packa inför vår resa till min mor, så ser jag mig om i lägenheten för att se om den är ok för andra att ta reda på efter jag dör. Typ i morgon. Och så blir jag ledsen för jag har absolut ingen lust att dö. Jag vet faktiskt inte vad jag håller på med. Det är som att jag är livrädd för allting. Fast jag inte är det. Eller jag kanske inte var det, men har blivit. Jag är inte klok, det kan jag i alla fall lugnt fastställa. Och så saknar jag min mormor och morfar så att det gör ont i hjärtat, i hela kroppen, och jag undrar var de är, hur det är och om det känns. Att vara död. Om de saknar mig. Nu gråter jag. Mormor. Jag vill ha henne tillbaka. Hon fick mig alltid att känna mig så speciell och som att allt alltid skulle bli bra.
Ps. Jag kanske tänker så mycket på döden för att jag egentligen inte riktigt lever. Håller andan genom mina dagar och utsätter mig inte för något. För trött. För ensam. Har inte längre någon vänskapskrets. Bara hemma och mitt jobb. Jag är en sorglig liten lort tror jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Försök lista ut varför du tänker så mycket på döden. Den riktiga anledningen till det. Jag vet hur det är att vara ensammen, har också varit det. Jag vet dock att den enda som kan ändra på det är en själv. Hjälp finns till en viss del bara. Skriv upp en lista på vad du vill förändra och vad som får dig att vara ensammen och varör du är trött, utgå sedan utifrån det. Det fungerade för mig. (Jag bytte tex jobb och vänner helt). Oftast kommer det upp saker som man inte ens har reflekterat över. Hoppas du inte tar det något dåligt att jag kommer med råd. Kram!
Men vilken omtyckt lort du är sen då! ;)
Jag tycker Fröken Svensson här kom med kloka råd och instämmer med dom. Var det länge sen din mormor dog? För mig var det startskottet, när min mormor dog alltså. Det var för två år sen (jag satt och höll henne i handen till sista andetaget) och sen dess tänker jag ofta på döden. Min egen alltså. Där och då, när hon dog, gick det upp för mig att ingen av oss kommer undan. Som att jag inte riktigt förstått det innan liksom...
Jag hoppas du kommer underfund med den verkliga anledningen till dina dödentankar är... Jag tror det kan hjälpa dig.
Kram fina favorit-Theresa!
Låter som att du skulle behöva prata med ett proffs, en samtalsterapeut/psykolog. Jag drabbades plötsligt av det behovet i höstas/vintras... Kände mig som en looser när all glöd och ork bara försvann, men när maken sa att det är en styrka att visa sin svaghet så insåg jag att alla kan hamna i svackor.
Inför första samtalet var jag nervös och undrade vad jag möjligen skulle prata om. Behövde inte tänka så mycket på det...satt mest och grinade i en timme. Men på något konstigt sätt gav det lite kraft - att grina inför ett okänt proffs. På andra besöket så pratade jag hål i huvudet på henne och hon gav mig ett par fantastiska råd. Hade fått dem även av andra, men det fastnade liksom inte förrän råden kom från en som var helt utomstående.
Idag är glöden tillbaks, men känslan kommer fortfarande till mig då och då...nu tränar jag dock hårt på att bemöta alla känslor på rätt sätt. Jag har verktygen ;)
Lycka till o stor kram!
PS. Du är en härlig "lort" - å kärleksfullare mor än du får man leta länge efter!
Ni är så snälla och rara - jag är glad att jag fått så fina bloggvänner! Tacksam. Skönt. Att veta att ni finns. Kram.
Världens bästa Zooonars! Jag ska inte ge dig några råd (du har redan fått så många bra) bara extra mycket kärlek via cyperspace.
KÄRLEK KÄRLEK KÄRLEK KÄRLEK OCH EN TRIPP TILL APOTEKET....
Jag vet hur mycket din mormor betydde för dig och du kommer att träffa henne igen, om jättemånga år. Glöm inte att du kan ringa mig när du vill om du blir ledsen!
puss och kram
Skicka en kommentar