Äntligen

Jag har inte bloggat på en vecka, till mesta dels för att jag tappade sugen i största allmänhet. Kände att allt var lite för tungt och omständigt. Jag lovade ju mig själv förra söndagen att måndagen skulle bli förändringens dag, och på många sätt blev det så. Men det "tunga" har följt med i alla fall. I fredags skulle jag gå ut med några på jobbet, och för er som känner mig nära så vet ni att det kan vara ganska svårt för mig. Att göra något utanför vardagligheterna, jag och min son är väldigt lika där ;). Men jag kämpade på och hade gott stöd av Fru S som peppade och Fröken P som sa åt mig att "förihelveteryckauppmigochslutapipa". Båda sätten fungerade utmärkt och jag fick till det i huvudet och var beredd att leva en kväll. Då ringer Snutts far och talar om att de har magsjuka i familjen och att jag kan välja att ta hem Snutt så att han förhoppningsvis klarar sig, vilket jag gjorde. Är det inte lite typiskt?! Hur ofta är jag på riktigt på väg ut? Jag blev besviken, vilket förvånar mig eftersom min normala reaktion brukar vara att bli lättad. Det går fler tåg, tänker ni nog. Och det gör det säkert, men den tidtabell jag har är liten och tunn och tågen uråldriga...

Jag har den senaste tiden läst en bok som heter Explosiva barn, och i den funnit mycket tröst och bra råd. Men de satte även igång många andra känslor och jag kan inte hjälpa att jag upplever det som att jag drar ett tungt lass ibland. Och jag tycker att det är ohyggligt svårt att vara mamma många gånger, och jag känner verkligen att jag inte hanterar alla situationer som jag borde... Jag är explosiv, lättstressad och ganska neurotisk till och från. Jag önskar att jag kunde smyga runt i andra familjer och se hur de har det - på riktigt, för jag kämpar mig gul och blå ibland men jag vet inte om jag är tillräcklig eller duger. Nu ska jag gå och hänga tvätt och ge Snutt en stor kram. För han är bäst, precis som han är, och kanske kanske kan jag vara det också.